Webbredaktörens årskrönika 2009

Spaltmeter har skrivits om kvalserien och om klivet upp i Hockeyallsvenskan och jag tänker minsann inte skriva det som redan har skrivits. För även om det var en stor bedrift så är åren i Division 1 något jag helst glömmer, men så här på årets första eftermiddag tänkte ändå skriva av mig lite och denna krönika tar sitt avstamp dagen efter ”en viss Huddinge-match” i våras…

Håll i er flickor och gossar för det här blir nog rätt långt!

När vi nu går mot jul vill jag summera lite kort om grundserien och då säger jag: Magnifikt. Det skulle egentligen räcka med det. Men det finns några ord till som jag skulle vilja använda. Träningarna, spelarna, publiken, farten och spelglädjen. Det kommer att bli en väntan på att julen ska ta slut och att vi kommer få se riktigt bra hockey i Dackehallen.

Ur Holger Bernts krönika på www.taif.se

Ja, vi har mycket att vara tacksamma över i år men störst är nog det faktum att vi åter spelar i Hockeyallsvenskan. Motsatsen tycks vara så förbittrande att den enda räddningen från kollektiv motorsågsharakiri är självbedrägeri. Nyårsdagens baksmälla i Närke härrör tack och lov från överbliven segerskumpa till skillnad från den förvillande baksmälla man uppenbarligen får i Småland, sugandes på T-spritsdränkta tvättsvampar.

Den första dagen av resten av våra liv
I princip var väl katastrofen ett faktum redan dagen efter vi avancemanget.
– Vi har inte fått ihop ett lag än! Skandal!
Oj, vad otåliga vi var och alla visste bäst och resten visste bättre!

Sen började det hända saker. Vi beklagade oss över att Wågen och Kuusisto försvann. Visst hette det att de var för dyra? Och många hade gärna sett att Mitell stannade men han var för lat och ville inte träna. Mest saknad av dom alla var och är nog ändå Gordie Dwyer: Röd och vit, precis som vi! Och om karl’n så börjar spela kokoscricket i Bangladesh så förblir han alltid en av oss!

Strömberg, Matzka och Owuya kan ha varit de mest omtalade nyförvärven inför start och vad säger man om det nu? En etta, ett kryss och en tvåa? Något i den stilen.

Men inte slutade vi värva, fixa, peta och slipa bara för att säsongen var igång och tur var väl det för ett mer ensidigt lag har då aldrig skådats. Örebro Hockey i oktober kunde gjort 27 mål mot Detroit Red Wings men likväl förlorat med uddamålet. Men i ärlighet hängde det nog även på coachningen och så här mot slutet av året så ser det annorlunda ut. Anfall är inte längre det enda försvaret och vi har blivit jämnare över truppen sett. De individuella misstagen är färre och då väntar vi fortfarande på att några sent tillkomna spelare ska blomma ut: Pavlikovsky och Kristoffersson för att nämna några. Att Lubos Pisar har blivit allt vi önskat och lite till är det inget snack om.

På det stora hela känns det som att de flesta vi behöll står sig i den högre serien. Och på tal om förra årets lag. Årets comeback: Henrik Löwdahl. Han är och var och förblir Örebro trogen. Bäst på plan? Ja, på alla sätt och i alla situationer. Han är självklar i en All Star-lineup som för min del skulle kunna bli:

Lubos Pisar
Robin Olsson • Albin Lorentzon
Michal Lukac • Henrik Löwdahl • Conny Strömberg

Tre centrar? Ja! Och behåll alla till nästa år tack.

Ett lag att skaka dom alla
På plan kan man nog annars säga att det började med en riktig rövfist och slutade med en smällkaramell. Ja, Bofors borta i premiäromgången var som att älska med en gorilla. (Jag kunde inte sitta på en vecka.) Men lika vidrigt som det kändes då kändes det skönt att misshandla Västerås hemma några veckor senare och så småningom även Bofors! Det har bjudits på på både berg och dalar, och Himmel och Helvete ska veta att vi stundvis varit klappdåliga men vi har marginal till kvalstrecket och har visat att vi kan skaka dom alla. I morgon åker vi till Leksand och då är det på allvar för att ta tre poäng. Örebro Hockey har spelat betydligt bättre än vi fått utdelning för!

14-3 Örebro fick föra allas talan
En förening är en förening och supportrar är en annan sak. Örebro har underbara supportrar men något saknades rent formellt. Allt jag själv ville var egentligen bara att göra en webbsida men jag blev kassör. En annan stackare skulle göra en flagga och han blev ordförande och mellan dessa två stolpskott fanns en handfull till och rätt var det var så hade supporterföreningen 14-3 Örebro kommit till.

Vi ville dra vårt strå till stacken och klacken för att färga läktaren rödvit, anordna bortaresor och skapa allmänt bra stämning kring hockeyn. Knappt hade vi väl kommit igång innan solen gick upp på den där förbannade dagen i Karlskoga då Nicklas Lihagen dog och uppstod. Om detta har jag redan skrivit, men vad jag inte skrev om då och som jag tänkte kommentera nu är hur BIK Support uppträdde.

Vi var inte förberedda på mediastormen som följde efter den dagen. Dels för att vi var nya i kläderna, dels för att vi var i chocktillstånd efter det som hände Lihagen. Men nog fasen förstod vi att det skulle bli liv om de vidrigheter som Bofors-klacken sjöng:
– Låt han dö! Låt han dö!

Innerst inne tror jag inte att någon som skrek det faktiskt menade det och jag måste säga att jag hade svårt att känna ilska kring detta innan BIK Support fick chansen att uttala sig. Det är skillnad på ursäkt och ursäkt. Man hade många ursäkter och bortförklaringar men aldrig fanns det någon offentlig tillstymmelse till att man bad om förlåtelse. Jag fick sitta i Tvärsnytt och försvara läktarklimatet i Örebro (!) bredvid en livs levande BIK-snubbe som trots friläge missar mål och börjar prata om att ”alla slutade sjunga när de förstod att…”. Herre min skapare!

Dumheten når sitt klimax dagen efter återmötet när NA publicerar intervjuer med representanter från BIK Support och 14-3 Örebro. BIK Supports egen ordförande ska minsann inte ställa upp på bild. På samma uppslag ser vi bild på vår ordförande och flera styrelseledamöter. Det Markus Gustavsson säger i den intervjun är sanning och av denna kan ni lära er BIK Support. Ja, om ni mot förmodan faktiskt skulle läsa denna text så vill jag själv tipsa om ny ordförande. Bin-Laden! Där har ni en kille som vågar ställa upp på bild!

Sen är jag inte mycket för skvaller, men att en dag säga att man vet vilka det var som skrek ramsan och dagarna senare påstå att man inte vet, det stinker!

Sist men inte minst på detta ämne: Det var inte lätt att behöva tala för alla Örebro-supportrar i tidningar, tv och radio. Vi försökte att känna in, vara ärliga och representera en så bred skara som möjligt. Vi har bara fått uppmuntran av er andra och det är vi tacksamma för. Jag kan inte tala för alla i styrelsen men jag känner personligen att det egentligen bara finns ett ögonblick värt att minnas och det är när klacken höjer flaggan efter 8:08 hemma mot AIK: Alltid älskad – 71 – Lihagen. I den stunden talade vi alla och Sverige såg på. Kvällstidningar och rikstäckande tv fick höra Örebro med samlad röst.

Inte alla hemma
Det har gått ett antal bussar och bilar runt i Sverige till och från bortamatcher. Bofors, Västerås, Borås, AIK och Troja för att nämna några. Självklart har derbymatcherna lockat flest folk och tyvärr är det väl just dom matcherna som vi helst förtränger den här säsongen. Vi bör och kommer bli bättre på det här med resor. Med start i morgon faktiskt. ”Årets resa” känns lite futtigt när året bara är två dagar ungt men så är det ändå – Invasion Leksand kommer bli grymt! Fyra supporterbussar och två från klubben.

Bättre kan det bli på hemmamatcherna! I snitt har vi runt 1.500 per match, det är för dåligt! Nog för att hallen suger men ishockeyn är extremt underhållande, och folket trevligt. Bättring under 2010, tack!

Värme utan Werme
Och på tal om hallen. Det har blivit lite bättre de senaste månaderna, med betoning på lite. Det regnar ”knappt” inte in längre och under årets sista match, mot Mora, då det var -20°C ute så var det faktiskt varmare inne i hallen! Under en presskonferens lovade Örebroporten att det ska bli bättre snart och jag tror på dom. Jag har sett ritningarna och har hört lite annat tissel och tassel men det är löjligheter i förhållande till den långsiktiga lösning Örebro Hockey förtjänar. Nu satsar man på ny idrottshall. Bandyn har fått sitt. Och under tiden fryser vi. Jag tror faktiskt att lösningen är så enkel som folk menar: Utan Staffan Werme kommer värmen.

Gamla goa Örebro!
Vi har varit om och runt, upp och ned, hit och dit. Men vi återvänder alltid hem och årets minne för mig är bara dagarna gammalt. Efter den monumentala matchen mot Mora dagen före nyårsafton firar alla på stan. Jag ger Alma en smäll på axeln och säger att han gjorde bra ifrån sig och han tackar lite småblygt. Någon annan står och pratar med Conny som analyserar säsongen så här långt. Överallt supportrar: PBU, Östra, gamla och nya, folk från 14-3. Vid ett bord sitter Svensk, så även Mitell. Spelarna är lugna, supportrarna… well, not quite.

Vi sjunger och sjunger… och där i ett hörn, glad och på bra humör sitter Niklas Lihagen. Det känns så rätt att ord inte beskriver. ”Kämpa Rödvitt, spela för Lian!” drar någon igång och alla hänger med. Men ord behövs knappt. Jag nickar mot honom och han förstår. Alltid älskad.

Tingsryd, Vita Hästen, Bofors, Västerås, Leksand, AIK… Det är bara lag…

Men vi är så mycket mer. Det är vi som är Örebro!

Tack för ett bra år! Jag är sjukt glad över alla nya människor jag har lärt känna och ser fram emot att följa hockeyn med er!

Anders Nordström

no images were found

Comments

comments

You may also like...

2 Responses

  1. J.Salo skriver:

    Helt suverän krönika!!

  2. Johan Bernström skriver:

    Två tummar i luften till dig Anders, bra skrivet och keep up the good work!